Är den ryska våren här?

Av: Elisabeth Hedborg, mångårig Rysslands-korrespondent

Klockan sju på morgonen den 23 december 1986 steg Andrej Sakharov av tåget på Jaroslavl-stationen i Moskva. Trots kylan och mörkret var stämningen på perrongen euforisk. Efter sju års påtvingad isolering i staden Gorkij hade nobelpristagaren och medborgarrättskämpen Sakharov fått tillstånd att återvända hem. Han var trött och blek men obruten. En första bräsch hade slagits i kommunismens järnridå.

25 år senare – den 24 december 2011 – demonstrerade närmare 100 000 Moskvabor för frihet och demokrati i Ryssland. Demonstrationerna ägde rum på den aveny, som har uppkallats efter Andrej Sakharov. Och det finns många flera förbindelselänkar mellan 1980-talets perestrojka och dagens nyväckta proteströrelse.

Mannen bakom perestrojkan, Mikhail Gorbatjov, är idag en engagerad företrädare för dem som kräver ett nytt, demokratiskt system. Många av demonstranterna är födda eller uppvuxna under det fria klimat som rådde under perestrojkan. Debattörer och analytiker hänvisar till de dynamiska åren under 1980- och 90-talet och frågar: Varför misslyckades vi då? Vad gjorde vi för fel? Hur ska vi undvika att dessa fel upprepas?

Men även om mycket binder samman dagens proteströrelse och perestrojkan, så är det också mycket som skiljer dessa båda epoker.
Den helt avgörande olikheten är förändringens natur. Perestrojkan var resultatet av ett politiskt beslut i kommunistpartiets ledning. Det var en rörelse som började uppifrån och spreds neråt.

Dagens krav på frihet, rättvisa och demokrati har vuxit fram spontant. Demonstrationerna och de kritiska debatterna har sitt ursprung i folks vardag, i samtalen runt köksborden och på arbetsplatserna.

En populär anekdot under 1980-talet löd: ”Perestrojka – vad är det? Jo det är när det stormar uppe i trädtopparna medan det härnere är lugnt och stilla.” Idag är situationen den motsatta: det är bland gräsrötterna det blåser – men trädtopparna har ännu inte börjat svaja.

En av frontfigurerna i dagens proteströrelse, Vladimir Ryzhkov, pekar på en annan viktig skillnad. I början av 1990-talet, när perestrojkan kulminerade, ropade folk på en stark man, någon som kunde leda dem rätt. Boris Jeltsin blev demokratirörelsens hopp. Dagens proteströrelse vill inte ha en ledare utan ett nytt system, en demokratisk ordning med rättvisa spelregler för hur samhället skall fungera. Detta är ett tecken på mognad, menar Ryzhkov.

Mognadsprocessen har pågått nu i 25 år och mycket har hänt i samhället och inom människorna själva. De sovjetmedborgare som i slutet av 1980-talet för första gången fick besöka ett västland skakades om rejält. Överflödet av konsumtionsvaror, tekniken, servicen – allt blev en nästan övermäktig upplevelse och ledde till känslor av underlägsenhet och chock.

Dagens ryska medelklass är sofistikerad, berest, globaliserad. För stora delar av befolkningen är internet en naturlig del av vardagen. Och om det nu är en självklarhet att få välja bil, kläder och semesterort – varför får man då inte också vara med och välja de politiker som ska styra landet?

Det politiska landskapet håller på att ritas om. Ett nytt Ryssland växer fram – ett land där stora problem kan anas vid horisonten. Vem ska ta hand om dessa nya folkliga stämningar? Hur skall en dialog upprättas mellan makten och oppositionen? De ledare som idag inte förstår att det blåser styv kuling nere bland gräsrötterna borde kanske dra sig till minnes hur snabbt och dramatiskt perestrojkans hjältar – Gorbatjov och Jeltsin – hamnade utanför historien.

Feb 20, 2012, by Elisabeth Hedborg