Dumavalen 2011

Av: Elisabeth Hedborg, mångårig Rysslands-korrespondent

Något nytt håller på att ske i Ryssland – en politisk vindkantring eller kanske en islossning i det ryska folkets medvetande. ”Vi lever i ett nytt land, ett land som håller på att återfödas”, sa en av alla de röster man kunde höra på radiostationen ”Moskvas Eko” under rapporterna från massdemonstrationerna den 10e december.

Minst 25 000 ja, kanske upp till 50 000 Moskvabor protesterade då mot makthavarnas hantering av valen till duman den fjärde december. På sina plakat uttryckte demonstranterna ilska och förakt: ”Ryssland utan Putin”, ”Makten till folket” och ”Ett nytt år utan Putin”. Men protesterna var inte begränsade till huvudstaden – de svepte fram över små och stora städer, från Vladivostok i öster till StPetersburg i väster.

En sådan manifestation av folklig vrede har inte skådats sedan de dramatiska åren i början av 1990-talet.

Valen till duman var designade med politisk slentrian – Putin skulle få en bekväm etappseger på vägen mot presidentvalet 2012. På ytan såg allt ut att gå som det var tänkt men nere i folkdjupet hade nya tankar och reaktioner sedan länge börjat ta form. Under hösten har olika opinionsinstitut visat på ett snabbt vikande förtroende för Putin och Medvedev personligen liksom för det styrande partiet Enade Ryssland. Och opinionsinstitutens hårda fakta om de politiska stämningarna har haft en fräckare och mera ofriserad motsvarighet på internet: där har råa skämt förlöjligat makthavarna på ett sätt som påminner om de mustiga anekdoterna under sovjetimperiets sista år.

Bilden av en apatisk rysk allmänhet har visat sig vara felaktig – nu föds en ny medborgaranda. ”Vi finns! Det är vi som är makten – DE är ingenting och därför fruktar de oss!” ropade den populäre bloggaren och juristen Alexej Navalny på ett möte efter valdagen.
Vilka är då dessa demonstranter? Ja, de är först och främst individer – Ryssland saknar ju ett civilt samhälle med starka och välartikulerade intresseorganisationer. Det är en helt ny grupp som nu träder in på den politiska arenan: unga, utbildade storstadsbor, välinformerade internetanvändare som lever i en global värld. De representerar den nya medelklass, som har vuxit fram under de senaste årens stabilitet och ekonomiska välfärd och de kräver nu att deras röst ska bli hörd. Paradoxalt nog är de en produkt av Putin-eran men har vuxit förbi det politiska skikt, som inte längre kan leverera nya idéer. Bland demonstranterna finns framstående journalister, skådespelare, politiker – och så finns där en historisk kändis: Mikhail Gorbatjov. På sin ålders höst har en påtagligt energisk och stridbar Gorbatjov tagit entydig ställning för demonstranternas krav.

Putins politiska linje har hittills gått ut på att till varje pris bevara stabiliteten i landet. Men denna politik har visat sig leda till stagnation och i slutändan till stabilitetens motsats: folklig oro och politisk handlingsförlamning. Vad som nu försiggår i maktens centrum är oklart och signalerna därifrån har hittills varit motstridiga.

En promenadseger för Putin i presidentvalet nästa år verkar inte längre möjlig. Det styrande politiska skiktet har förlorat sin legitimitet och landet står mitt uppe i en allvarlig förtroendekris mellan politiker och medborgare.
Hur makthavarna hanterar situationen blir avgörande för om folkets misstroende kommer att övergå i allmänt kaos eller kan leda till konkreta politiska förändringar.

Dec 24, 2011, by Elisabeth Hedborg