Krönika

ehedborg
Av: Elisabeth Hedborg, mångårig Rysslands-korrespondent

Sommaren 1968 var härligt varm och skön. Efter ett år på slaviska institutionen i Lund tänkte jag använda juli till att förkovra mig i den svåra konsten att böja ryska verb. Så det blev en språkkurs i Sovjetunionen.

På gatorna i Leningrad härskade spårvagnarna och trådbussarna – så många bilar såg man inte till. De få exemplaren av Pobeda, Volga och Moskvitj märktes mest genom avgasernas skarpa lukt av lågoktanig bensin. Fotgängarna var desto flera, opretentiöst klädda, mera praktiskt än snyggt. En synnerligen viktig vardagsdetalj för den tidens sovjetmedborgare var den lilla ”avoskan”. Vad var nu det? Benämningen kommer från en av alla dessa fyndiga ordlekar som det ryska språket så lätt och gärna lånar sig till. Grundvalen för ordet är ”avos” – ”tänk om”, alltså en förhoppning om att något oväntat ska ske. Sedan bildar man ett substantiv av detta. En ”avoska” är helt enkelt en liten kasse av nylon som behändigt rullas ihop och ständigt ligger redo i fickan eller handväskan. För tänk om man skulle råka på en affär med något ovanligt och åtråvärt – korv, ost eller kanske snygga kläder, ja då måste man slå till direkt. Alltså: om det dök upp en kö var det bara att plocka fram avoskan och ställa sig sist. ”Chto daiut?” – ”Vad har de?” var den klassiska frågan från den som just anslutit sig.

Mitt första möte med en sådan kö skedde nästan meddetsamma: ett parti läckra högklackade skor från Tjeckoslovakien hade hittat fram till en affär i centrum. ”Därborta i Prag har de mycket snyggare skor än här” förklarade en av kvinnorna som ivrigt trängde sig fram. Tack vare denna kö lärde jag mig ett ord som inte stod i våra kursböcker: ”importnyj” – importerat, ett adjektiv som borgade för status och kvalitet långt bortom planekonomins fantasilösa massproduktion.

Ett typiskt och uppiggande inslag i gatubilden var de bulliga gula tunnorna med kvass. Tunnan stod på stora hjul och på en pall framme vid kranen satt en kvinna och mätte upp. Kvass är en gyllengul dryck gjord på jäst rågbröd. Smaken är syrlig och frisk och alkoholhalten minimal. För tre kopek hällde kvinnan upp ett litet krus med kvass och ville man satsa fem kopek så blev det en halvliter. Mellan varje kund sköljdes kruset nödtorftigt med lite vatten.

1968 var miljonstaden Leningrad en blandning av lantlig trivsel och sträng socialistisk kontroll. Det hade bara gått femton år efter Stalins död 1953 och vi utlänningar var fortfarande av princip opålitliga element. 1956 hade den viktiga 20e partikongressen ägt rum när Nikita Khrustjov chockade partiet och fördömde stalinismens brott. Ibland tar historien stora kliv framåt men oftast sker förändringarna sakta, nästan omärkligt. 1968 hade Sovjet långtifrån gjort upp med sitt förflutna. Att krångla sig ur den tvångströjan skulle ta lång tid.

Allt det där tänkte vi inte så mycket på – vi pluggade och dansade och flirtade med de spännande ryska killarna. Men vi fick göra det i smyg, för vi var ju ändå förtappade utlänningar och kapitalister.

När jag kom tillbaka till Sverige hade jag alltså med mig en ljus bild av ett spännande land och trevliga människor. Dessutom hade min ryska blivit mycket bättre.

Men så kom natten till den 21 augusti. Världen konstaterade med fasa att Warszawapaktens styrkor hade invaderat ett av sina medlemsländer. Det olydiga Tjeckoslovakien hade slagit in på en alltför självständig politisk och ekonomisk linje. Partichefen Alexander Dubcek hade försökt förnya socialismen men uppenbarligen gått alldeles för långt. Nu betraktades han som opålitlig. Världen var uppbragt och jag med den. Bara några veckor tidigare hade jag ju varit i Sovjet och nu krockade mina minnen av det trivsamma och glada Leningrad med bilderna av stridsvagnar på gatorna i Prag. I dessa stridsvagnar satt unga soldater, som egentligen var vanliga unga män från vanliga ryska familjer. Jag försökte begripa hur detta var möjligt. Och till sist förstod jag: det hade faktiskt bara gått femton år efter Stalins död. Historiens tvångströja satt där den satt, hårt och säkert.

Inte förrän den 5 december 1989, drygt tjugo år senare, tog historien ett nytt kliv. Sovjetunionen och de andra länderna som hade deltagit i invasionen fördömde då interventionen. Aktionen hade varit ”obalanserad och olämplig”, ett klandervärt misstag. Två ryska presidenter, både Jeltsin och Putin, har sedan skrivit under på denna kritik.

I år har det gått ett halvt sekel sedan den där varma sommaren 1968, den fina glada sommaren som förbyttes i en tragedi. Soldaterna som satt i stridsvagnarna är idag äldre män med pension och kulmage. Det land och det samhälle som jag så nyfiket tittade in i finns inte längre. Sovjetunionen är borta och Leningrad har återfått sitt historiska namn St Petersburg. Förändringarna har gått fort – eller kanske långsamt, beroende på hur man vill se det. En sak är säker: historien går aldrig spikrakt framåt. Ibland hamnar den i en återvändsgränd och ibland byter den kurs.

Idag finns det inte längre några bilar av märket Pobeda eller Moskvitj på de igenkorkade gatorna i de ryska städerna. Nu är det Volvo, BMW och Mercedes som gäller och bensinen är högoktanig – om än inte luktfri. Den som vill köpa snygga skor kan göra det nästan var som helst, om kassan räcker till förstås.

Sorgligt nog är de knubbiga gula tunnorna med kvass borta från stadsbilden. Den friska drycken har fått konkurrens från Coca Cola och Pepsi. Kvassen finns kvar förstås men den säljs numera i plastflaskor och på garanterat köfria stormarknader.

Sep 28, 2018, by Elisabeth Hedborg