Modernisering

Av: Elisabeth Hedborg, mångårig Rysslands-korrespondent

När den franske markisen Astolphe de Custine år 1839 besökte Ryssland var det ett land där livegenskap, fattigdom och fylleri existerade sida vid sida med utsökt lyx och kultiverat umgänge.

I sin reseskildring beskriver de Custine ett Ryssland, som behärskas av ofrihet, korrumperade tjänstemän och godtyckligt dömande domstolar. Han fascineras av skönheten hos Moskvas alla kyrkor med Vasilij-katedralen i centrum likt ”en tropisk frukt”, men han skräms av den undertryckta folkliga vrede, som han anar under den strängt tuktade ytan. ”Ryssland är en kittel med kokande vatten, hårt tillsluten och placerad över en eld som tilltar i hetta” skriver markisen. Han förutspår att förtrycket kommer att få dramatiska konsekvenser när folket får möjlighet att revoltera.

Förändringar var nödvändiga men tsar Nikolaj I styrde landet som sin privata egendom. Det skulle dröja 22 år, till 1861, innan näste härskare, Alexander II, avskaffade livegenskapen. Men han misslyckades med att reformera Ryssland mera i grunden och mördades på öppen gata år 1881.

Tankarna på att omdana Ryssland har varit många och nästan alltid har de varit en angelägenhet för makthavarna, från Peter den store till kommunisterna, med Stalin i främsta rummet. Det har varit högst vanskliga projekt och inte sällan har moderniseringens förespråkare gått under, ofta tillsammans med sina planer.

Pjotr Stolypin, inrikesminister i början av 1900-talet, ville förändra det ryska jordbruket och skapa en klass av självägande bönder. Hans sade att landet behövde ”20 år av stabilitet” för att detta skulle lyckas. Men någon stabilitet blev det inte – Stolypin mördades 1911 av en terrorist och sex år senare gick hela det tsaristiska Ryssland under.

Nikita Chrustjov försökte decentralisera styrningen av landets industri. Det ledde till maktapparatens destabilisering och Chrustjov avsattes i en kupp, 1964. Även Mikhail Gorbatjov blev offer för sin egen reformpolitik – varken kommunistpartiet eller Sovjetstaten klarade av de påfrestningar som perestrojkan innebar.

Nu försöker tandemparet Putin-Medvedev genomföra sin version av detta urgamla högriskprojekt – att reformera och modernisera Ryssland. Efter Jeltsinerans oroliga år satsade Putin och männen runt honom på att stärka själva maktapparaten. Det gällde att återta kontrollen över en stat i sönderfall och en ekonomi i kaos och det gjordes med traditionellt ryska grepp. ”Maktens vertikal” och ”lagarnas diktatur” blev nya slagord. Nu, när en viss stabilitet tycks ha uppnåtts, är tiden uppenbarligen inne för nya tankar. I höstas lanserade Dmitrij Medvedev sitt program för att modernisera landet. Tanken är att komma bort från beroendet av råvaruexporten men också att omdana viktiga institutioner som domstolsväsendet, polisen och den statliga byråkratin.

Men måste inte också det politiska systemet reformeras? Går det att skapa en verklig modernisering utan att fördjupa demokratin? Den debatten kom som ett brev på posten, när Medvedev offentliggjorde sina planer.
Sedan flera månader pågår en envig mellan makten och medborgarna, som illustrerar dessa problem. ”Strategia 31” heter rörelsen vars medlemmar den 31 i varje månad med 31 dagar demonstrerar, för att kräva makthavarnas respekt för grundlagens §31 – den paragraf som garanterar mötesfrihet på gator och torg. Mötena har hittills slagits ner av polisen, ofta med stor brutalitet. Samma politiker som talar för ett modernt och dynamiskt Ryssland tycks inte uppskatta när medborgarna gör sin röst hörd.

Den maktvertikal som Putin skapade för tio år sedan fungerade kanske då, för att kontrollera kaos. Idag verkar dessa metoder vara direkt kontraproduktiva. Ett auktoritärt styre kan aldrig frambringa en innovativ ekonomi, skapa nya djärva idéer eller locka kreativa ungdomar att stanna i landet.

Putin-Medvedev har samma problem som andra reformatörer före dem. För små förändringar gör moderniseringsprojektet till en tandlös papperstiger. Och uppenbarligen tror man att för stora förändringar skulle kunna leda till det som ryska makthavare fruktar mest: kaos och oregerlighet.

Balansgången mellan ordning och kaos är lika känslig som avgörande. Om Medvedev-Putin läste Astolphe de Custine, skulle de kanske få inspiration av den slutsats, som markisen drog efter sin Rysslandsresa: ”Jag föredrar små portioner av den oreda, som förebådar styrka och spänst framför den perfekta ordning, som förintar livet.”

Jun 14, 2010, by Elisabeth Hedborg