“Revisorn” – Korruption och maktmissbruk.

Av: Elisabeth Hedborg, mångårig Rysslands-korrespondent

Ar 1836 skrev Nikolaj Gogol sin komedi “Revisorn” – en vällustig drift med rysk småstadsmentalitet och framfòrallt med korruption och maktmissbruk.

Storyn bygger på en enkel förväxlingsintrig – den lilla stadens ledande politiker och ämbetsmän får veta att tsarens revisor är pa väg fran StPetersburg för att granska stadens administration. Samtidigt anländer den fräcke lurendrejaren Chlestakov och de styrande får för sig att det är han som är den fruktade revisorn. Man beslutar att “vidta vissa åtgärder”, vilket innebär att bjuda Chlestakov på middag hos borgmästaren och samtidigt sticka till honom pengar.

Gogol skildrar njutningsfullt hur de beskäftiga höjdarna i staden fjäskar för pojkspolingen och hans betjänt. Borgmästare, polischef och postmästare – alla kläs de av inpå bara kroppen när de försöker rädda sig undan den annalkande katastrofen.

Om Gogol hade levt idag hade han inte haft svårt att känna igen sig – han skulle snart finna att 1800-talets korruption har överlevt både tsarismen och kommunismen och frodas i höglanslig välmåga i dagens neokapitalistiska Ryssland. Även president Medvedev har nu tagit sig an korruptionen – fast greppet är ett annat än Gogols. Redan förra året lanserade Medvedev en antikorruptionskampanj, som till att börja med har inneburit att alla höga statstjänstemän offentligt skall deklarera sina och familjemedlemmarnas inkomster och egendom. Medvedev har föregått med got exempel och nu vet alla ryssar att deras president tjänar 4.139.726 rubel om året, drygt en miljon kronor, och att han tillsammans med hustrun Svetlana äger en våning på cirka 360 kvadratmeter.

Darra månde den ryska eliten, kan man tänka, men – nej, det visar sig att inte många, bara 13% av ryssarna, är intresserade av dessa uppgifter. Och bland dem som är intresserade så tror de allra flesta att uppgifterna är falska.

Visst tycker folk illa om att betala mutor men för de allra flesta är ändå mutan ett enkelt och bekvämt sätt att få hjulen att snurra litet snabbare. De flesta mutorna gäller små summor till ganska låga tjänstemän. Folk betalar en liten dusör till polisen för att slippa en böta och man sticker till sjuksköterskan några rubel för att hon skall byta lakan åt den sjuke litet oftare. Något dyrare är det att muta värnpliktsverket för att sonen ska komma undan militärtjänsten eller för att den late och obegåvade telningen ska klara sin slutexamen.

Tagande och givande av mutor är helt enkelt en integrerad del av det ryska samhället, det är den smörjolja, som driver ett ineffektivt samhälle framåt.

Georgij Satarov på det fristående forskningsinstitutet INDEM säger lakoniskt: “Om man lyckades totalstoppa all korruption, skulle landet sluta att fungera.”

Enligt INDEMs konservativa beräkningar – som utesluter brottslig verksamhet och de största mutaffärerna på högsta politiska nivå – var värdet på alla mutor år 2005 drygt 300 miljarder dollar. 2000-talets oljeboom har givetvis eldat på mutbrasan, men ingen har hittills vågat sig på att uppskatta hur den ekonomiska krisen har påverkat korruptionen.

Medvedevs antikorruptionskampanj har inte stora chanser att nå stora och snabba framgångar och förklaringen är helt enkelt att korruptionen behövs och bidrar till att skyla över samhällets bristande funktionsduglighet. Georgij Satarov på INDEM menar att de enda effektiva vapnen mot mutkolvar och ohederliga tjänstemän vore en fri press och oberoende domstolar, kort sagt ett effektivt fungerande demokratiskt system, som ställer de skyldiga på alla nivåer till svars. Som det nu är kommer den allsmäktiga byråkratin knappast att bita den hand som föder den.

Följande berättelse ger en fingervisning om byråkratins kreativa förmåga att ständigt hitta nya inkomstkällor: en av mina vänner, egen företagare, fick i likhet med Gogols byråkrater, en revisor från skattemyndigheten på besök. Efter flera dagars kontroll av all bokföring säger kontrollanten förtvivlat: “Men här är ju allt i perfekt ordning! Och jag som har fått I uppdrag att bötfälla er på minst 600 000 rubel! Hjälp mig att hitta ett fel som jag åtminstone kan utkräva 400 000 för.”
Kontrollen slutade I ett stenhårt köpslående där min gode vän till sist gick med på att betala 250 000 rubel för ett påhittat fel I bokföringen.

Så Nikolaj Gogol, var är du? Var vänlig och återuppstå ur din grav, Ryssland väntar på dig. Och kanske skrattet och förlöjligandet vore en mera effektiv kampmetod mot mutkolvarna än allehanda förbud och ukaser från högsta politiska ort.

Sep 14, 2009, by Elisabeth Hedborg