Mina tankar om Ryssland

Av: Elisabeth Hedborg, mångårig Rysslands-korrespondent

Det var våren 1983 som jag fick veta att jag hade fått jobbet som Sveriges Radios nya korrespondent i Moskva. Bland vänner och bekanta fanns det flera, som skakade på huvudet och bekymrat frågade vad som hade hänt – hade jag blivit ovän med någon chef? Var detta möjligen något slags bestraffning? För inte kunde man väl av fri vilja önska sig att bo och arbeta i Moskva?

Denna bekymrade skepsis har jag sedan mött otaliga gånger hos svenskar som skall närma sig våra grannar i öster. Jag tror att det beror på att många helt enkelt saknar redskap för att förstå vad Ryssland är – och de bästa redskapen är kunskap och erfarenhet. Min redaktion tyckte ibland att min rapportering var för positiv – men det handlade faktiskt om den första islossningen under perestrojkan. Och Svenska Dagbladets tv-krönikör Kerstin Hallert var kritisk till att författaren Hans Björkegren och jag i ett tv-magasin hävdade att det höll på att ske viktiga förändringar i Sovjet. Detta var 1987 och fyra år senare försvann hela Sovjetunionen… Det tycks faktiskt vara så att den ryska verkligheten förändras snabbare än den svenska bilden av denna verklighet.

På 1990-talet slog begreppet ”maffia” rot och plötsligt såg sig många svenska rysslandsresenärer som potentiella offer för denna ondskefulla kraft. Inte så få undrade om de verkligen skulle våga göra turistresan till St Petersburg. Under Jeltsins sista år vid makten var Ryssland ett land i kris och upplösningstillstånd och detta ledde till att ännu en rädsla väcktes: hur skulle det gå om hundratusentals missnöjda ryssar plötsligt fick för sig att söka ett bättre liv i Sverige? Invandrarverket reagerade snabbt och resolut och stod snart redo att ta emot de invaderande massorna. Några år senare ordnade de ett seminarium med titeln: ”Ryssen som aldrig kom”, för att försöka förstå varför det aldrig kom några ryska flyktingvågor till Sverige. När så Putin till sist skapade ordning och reda och det med besked, ja då blev vi rädda för ett toppstyrt Ryssland med muskler av olja och gas.

Kriget mellan Georgien och Ryssland eldade ytterligare på den svenska skräcken för ryssen, en rädsla som tar sig olika former men till sitt innehåll verkar vara konstant. ”Det går 2500 ryssar på varje gotlänning” skrev Gustaf Hoffstedt, kommunalråd på Gotland, i januari i en artikel i Expressen där han varnade för den annalkande faran från öster. Ryssland är kanske det enda landet i vårt grannskap, som väldigt få svenskar har en personlig relation till. Hur många läser ryska romaner? Ser ryska filmer? Åker på semester till Moskva? Har ryska vänner?

En liten del av svensk företagsamhet har vågat ta språnget för att göra affärer på den ryska marknaden och jag är övertygad om att de har en helt annan rysslandsbild än svensken i gemen. Men deras erfarenheter och kunskap kommer tyvärr ytterst sällan en bredare allmänhet till del. Jag tror att förklaringen till svenskarnas bekymrade skepsis gentemot Ryssland står att finna just här: i avsaknaden av en personlig upplevelse av landet. För de allra flesta sammanfaller bilden av landet Ryssland med den bild som massmedia ger av regimen i detta land – för närvarande tandemparet Medvedev-Putin. Och om massmediebilden är mörk och dramatisk, som massmediebilder tenderar att vara, ja då blir den svenska uppfattningen om Ryssland också mörk och dramatisk, eftersom få har en egen självupplevd bild av Ryssland att komplettera med. Melodifestivalens ”extra-nummer” med den pseudoryska låten ”Tingeling” måste väl ändå i sin råbarkade kitschighet ha slagit alla rekord vad gäller bottennapp för den svenska rysslandsbilden! Och det är inte svårt att associera till den gamla anekdoten om att helvetet är den plats där svenskarna har hand om underhållningen.

Som en befriande kontrast vill jag gärna påminna om flera reportage i radio och tv i början av januari. Då upptäckte svenska medier en för dem helt ny kategori ryssar, nämligen glada och nöjda skidåkare, som strömmade till Åre för att fira rysk jul. För att vi ska förstå Ryssland behöver vi se ännu flera ryska besökare – inte bara i Åre. I bästa fall går strömmen också åt andra hållet med svenska turistbussar både till StPetersburg och Moskva.

Mar 20, 2009, by Elisabeth Hedborg