Efter krisen

04

Av: Joakim Sjölund, omvärldsanalysföretaget IBIC
joakim@ibic.se, www.ibic.se

Den dagen kommer när Ryssland tar sig ur den här krisen också. Förmodligen betydligt snabbare än vad de flesta väst- experter tror. Ryssarna är ett krisvant folk. Och som så många gånger i rysk historia kommer landet också ut ur den här krisen stärkt och full av nya lärdomar. Frågan är dock vad har man lärt sig?

Kreml kräver nu mera att guvernörerna rapporterar om arbetslöshets- och löneutvecklingsstatistik på veckobasis. Nåde den guvernör som visar röda siffror. Som ren självbevarelsedrift har guvernörerna skruvat åt tumskruvarna för de lokala företagarna. En del guvernörer, t.ex. i Karelen, försöker nu tvinga företagen att signera ett så kallat socialt kontrakt där företagen ska förbinda sig att inte avskeda personal och att garantera att löneutvecklingen för 2009 kommer att ligga på samma nivå som under föregående goda år. Det luktar kommunistisk planekonomi och det kommer inte att bli framgångsrikt, precis som fjolårets misslyckade prisfrysning. Men många företag känner sig tvingade att ta detta ”erbjudande” (vem vill ha ytterligare besök av skatterevisorer, brand- och hälsoinspektioner, etc?). En liten fråga i sammanhanget glöms dock bort – vad tänker de regionala myndigheterna göra för att företagen ska kunna behålla lönsamheten och vad ska man göra för att locka nya investeringar?

Den genomsnittliga produktiviteten i ryska företag uppgår enbart till en bråkdel (uppskattningsvis 10-30 procent) av de västeuropeiska nivåerna. Det är således hög tid att öka produktiviteten. Privata investeringar är dock ingenting politikerna kan kommendera fram. För att öka den ryska konkurrenskraften behöver man omfattande investeringar. Men ränteläget för inhemska lån är allt annat än fördelaktigt. Ryssland har till skillnad från de flesta andra länder valt att höja repro-räntan sedan krisen slog till. Och med tanke på att transparense i ryska företag i bästa fall är vag, så ter sig de inte som några direkta idealkunder för utländska banker.

Efter krisen 1998 lärde sig makthavarna i Kreml att de måste bevara den politiska och finansiella stabiliteten i landet för att vinna befolkningens förtroende för den ekonomiska politiken. Problemet under de senaste åren har dock varit att de federala myndigheterna har ändrat spelreglerna så fort det passat de kortsiktiga målen. Än motarbetar myndigheterna utländska investerare inom de så kallade strategiska sektorerna, det mest uppmärksammade fallet är BP-TNK. Än ger de signaler om finder’s fee för utländska företag som upptäcker nya fyndigheter. Ena dagen hotar myndigheterna med att chockhöja exporttullarna för rundvirke och nästa dag skjuts beslutet upp, i ett för sent försök att rädda den inhemska skogsindustrin. Därutöver ändras visumreglerna varje år och därmed förutsättningarna för icke-ryska nyckelpersoner att överhuvudtaget kunna verka i landet.

När den här krisen är över kan man hoppas att Kreml ska ha lärt sig att de måste behålla en långsiktig trovärdighet hos internationella investerare – på alla nivåer. Och långsiktig trovärdighet kan bara skapas genom just långsiktighet. Vi som investerar i Ryssland, små som stora aktörer, måste veta att de ryska myndigheterna vill ha oss kvar i landet och verka på marknadsmässiga grunder. Då kommer fler av oss – för Ryssland står för framtiden.

Apr 20, 2009, by Joakim Sjölund