Tandemokrati

Av: Elisabeth Hedborg, mångårig Rysslands-korrespondent

Förr i tiden kom man alltid hem från en resa till Moskva med nya anekdoter. Numera är det tunnsått med den varan. Efter mitt senaste besök i Ryssland har jag dock med mig denna: president Medvedevs mamma berättar för sin väninna om den duktige sonen. ”Min Dmitrij har alltid varit så flitig. Högsta betyg i skolan och sedan läste han juridik med sådan framgång. Och tänk – nu arbetar han som president åt Putin!”

Anekdoter kanske inte är något bra instrument för en politisk analys och just den här säger nog mera om det ryska folkets förtjusning i politiska ledare med macho-profil än om det faktiska förhållandet mellan Putin och Medvedev.

De två män som nu styr Ryssland har varit nära vänner ända sedan 1980-talet, då de gjorde politisk karriär i St. Petersburg. När den yngre och mera tillbakadragne Medvedev blev Putins parhäst även i den officiella politiken, steg hans opinionssiffror radikalt. När så Medvedev, dagen efter sitt tillträde till presidentposten år 2008, gjorde Putin till premiärminister, såg ett nytt styrelsesätt dagens ljus. Det döptes av den ryska folkhumorn till ”tandemokrati”. Sedan dess har diplomater, statsvetare, journalister och vanligt folk ställt sig frågan: vem av dem är det som styr Ryssland?

Under de två år som tandemparet har delat på makten, har Dmitrij Medvedev mer och mer tagit för sig av medieutrymme och politiska initiativ. Han har angripit korruption och alkoholmissbruk, dragit en lans för moderniseringen av Ryssland och signalerat genomgripande reformer av rättsväsendet och polisen. Den ekonomiska krisen och kriget mot Georgien är bakslag, som han nog gärna hade avstått ifrån om han haft chansen att välja.

Premiärminister Putin har å sin sida varit fullt sysselsatt med att lösa ekonomiska problem och göra ekonomiska utspel.

Tandemparet har alltså gjort en tydlig arbetsfördelning sinsemellan. Men det finns även en klar skillnad i deras personliga stil. Putins image är tuff och hårdför medan Medvedev framstår som intellektuell och eftertänksam.

Betyder detta också att Putin och Medvedev har olika agendor, att de står för olika politiska linjer? En del analytiker menar att Medvedev representerar en annorlunda och mera liberal politik och att han nu försöker komma ut ur Putins skugga. Många tycker sig se ett gradvis ökande avstånd mellan presidenten och premiärministern och väntar otåligt på att Medvedev ska gå från ord till handling. Dessa iakttagare menar att Medvedev mera målmedvetet borde använda sig av de stora befogenheter som konstitutionen ger landets president. Och de noterar att så länge Medvedev inte har någon reell maktbas att verka ifrån, till exempel ett eget parti, är han dömd att bli kvar i Putins skugga. Enligt denna analys är Medvedev bakbunden, så länge det är Putin som är hans främsta politiska kapital.

En annan skola bland ryska analytiker menar däremot att olikheterna mellan Putin och Medvedev bara är rökridåer – det handlar i själva verket om två versioner av samma politiska program. Skillnaden består i att premiärministern och presidenten vänder sig till olika auditorier – Putin tilltalar hemmapubliken, den vanlige ryssen. Medvedev är tänkt att gå hem i väst och hos unga, liberala ryssar. I själva verket har Putin och Medvedev en gemensam strategi: att modernisera Ryssland. För detta behöver de tid och stabilitet och är beroende av varandra, för att förverkliga detta projekt.

Enligt den här analysen handlar skillnaderna mellan de två makthavarna om prioriteringar, vad de väljer att accentuera. För Medvedev är reformeringen av det politiska systemet viktigast medan Putin lägger tungvikten på en ekonomisk omdaning. Motsättningarna mellan Kreml och Vita huset handlar inte om principiella konflikter mellan presidenten och premiärministern utan är friktioner mellan de olika maktgrupper, som Putin och Medvedev omger sig med och stödjer sig på.

Vilken av de här två olika analyserna som står verkligheten närmast kommer förr eller senare att klarna. Ett är emellertid säkert: en allvarlig konflikt mellan Putin och Medvedev skulle få stora konsekvenser för planerna att modernisera Ryssland. Både i Kreml och Vita Huset finns insikten om att tiden är knapp om Ryssland ska ha en chans att lämna sin status som råvaruexportör och växa till en modern, funktionsduglig demokrati. Vilken väg man väljer att gå kommer att bli avgörande för landets utveckling på lång sikt. På kortare sikt rymmer moderniseringsdiskussionen också frågan: vem blir Rysslands president år 2012? Kommer tandemokratin att vara ett bra instrument för att driva moderniseringen? Eller kommer någon i tandemparet att kliva fram och ensam ta ledningen? Att någon utanför den nuvarande maktkonstellationen skulle tillåtas sticka upp verkar däremot uteslutet.

Feb 17, 2010, by Elisabeth Hedborg