Terrorattacken på flygplatsen i Domodedovo

Av: Elisabeth Hedborg, mångårig Rysslands-korrespondent

Terrorattacken på flygplatsen i Domodedovo i januari i år blev ännu ett smärtsamt bevis för det ryska samhällets oförmåga att förutsäga och hantera kriser. För president Medvedev blev det en anledning att rikta hård kritik mot säkerhetstjänsten och inrikesministeriet. Flera höga befattningshavare fick lämna sina poster.

Men presidenten gick längre än så – i en intervju i januari i tidningen Vedomosti kritiserade han hela det ryska politiska systemet:” Det är makten själv, som hindrar nödvändiga samhällsreformer”, sade Medvedev.
Ryssarna håller säkert med om denna analys men de är numera luttrade och har närmast vant sig vid maktens inkompetens och misstag. Men inte ens de kunde förbli likgiltiga inför skildringarna från den lilla sydryska staden Kustjevskaja.
I början av november förra året avslöjades att ett brutalt massmord på 12 personer – män, kvinnor och barn – hade ägt rum i staden. Rapporterna från Kustjevskaja rullade upp en skräckhistoria om ett banditgäng som lierat sig med polisen och i åratal hade trakasserat befolkningen med våld, hot och utpressning.

Likt den sicilianska maffian hade man skrämt människorna till tystnad, för de misstänkta banditerna är inte vilka småskurkar som helst. Bland dem finns både affärsidkare och lokala politiker, välkända i trakten. Och de har inte bara haft stöd av polisen utan även av den högste regionale åklagaren, som skyddat dem från alltför nitiska undersökningar.

Massmordet bröt tystnaden och hela Ryssland chockades. För även om inte alla lever som människorna i Kustjevskaja , så kände folk igen sig. Alla har på olika sätt i sin vardag stött på liknande missförhållanden: korruption, nepotism, ineffektiva samhällsinstitutioner, förtryck av det fria ordet.

I intervjun i tidningen Vedomosti konstaterade en djupt bekymrad Medvedev att Kustjevskaja är långt ifrån den enda ort i Ryssland där politiker och företagare inte bara lierar sig med varandra utan även med den brottsliga världen. Det enda botemedlet mot allt slags maktmissbruk är politisk konkurrens, menar Medvedev. ”Ett flerpartisystem där olika partier växlar vid makten är det bästa vaccinet mot auktoritära eller totalitära tendenser” säger han.
Medvedev har alltså hamnat i en minst sagt obekväm situation: bara drygt ett år före det viktiga presidentvalet 2012, tvingas han – om än indirekt – medge att det politiska system, som hans vän, mentor och politiske broder, Vladimir Putin, inrättade för 10 år sedan, inte kan leverera. Putins idé om ”den politiska vertikalen” infördes efter Jeltsinerans kaos och skulle lösa problemen med ett sönderfallande Ryssland. Men vertikalen tycks ha skapat problem, som är allvarligare än de som frodades under det sena 1990-talet.

Ett auktoritärt, ”vertikalt”, styre premierar ängsliga ja-sägare på bekostnad av kraftfulla risktagare och självständiga medborgare. Det bäddar för korruption och maktmissbruk . Ett ineffektivt och laglöst samhälle blir resultatet.
Men vad hjälper Medvedevs insikter när han i själva verket är bakbunden? Han och hela den politiska eliten sitter fast i vertikalens på en gång dödliga grepp och behagliga föreställning om att läget är under kontroll. Och trots att stabiliteten har visat sig vara både bräcklig och falsk, så dröjer de nödvändiga reformerna.

Vad är det då de styrande fruktar – någon handlingskraftig opposition syns ju inte på horisonten. Kanske är de rädda för att reformerna skulle ge medborgarna alltför mycket vind i seglen och så skulle den ryska skutan segla iväg i en helt annan riktning än man tänkt sig i Kreml. De stigande oljepriserna är därför en förbannelse – de bibehåller illusionen av ett fungerande samhälle, som inte kräver några förändringar.

Feb 27, 2011, by Elisabeth Hedborg